För nästan exakt ett år sedan fick jag rollen som Lily’s mum i den stora filmproduktionen, A Monster Calls och fick färga håret brunt för att matcha min filmdotter. Filmen bygger på en bok av Patrick Ness och handlar om en pojke som med hjälp av ett trädmonster får hjälp att bearbeta sina känslor kring sin mammas sjukdom.
När jag anlände i studion den första dagen, vid sådär 06.00 på morgonen gick jag nästan rakt in i en människa insvept i en stor grå militärfilt och med båda händerna hållandes i en kopp. Jag på väg in – hon på väg ut, genom en smal dörr. Sådär på morgonkvisten tar det ju ibland någon sekund innan man kopplar….. oooo shhhh… det var ju Sigourney…det hade inte varit en bra start att spilla kaffe på henne…
Vi blev sminkade i samma rum. När mitt hår var färdigt och jag stod i dörren för en sista “look check”, reste sig Sigourney upp. Hon var också färdig. Hon hade fått en peruk som såg exakt likadan ut som sitt eget hår… jag fattar egentligen inte vad det var för mening med det. Hon fick en peruk som såg ut som sitt eget hår och jag hade fått färga mitt…varför fick inte jag peruk? (peruk avund!?)
Hon kom gående mot mig där jag stod och jag tänkte nej, NU gör jag något, så jag sträckte ut handen, rakt ut (i mitt huvud kände jag mig lite som Jim Carrey) och sa – Hello, I just want to introduce myself, I’m Frida Palsson. (Ta Daaaaa!)
– Oh, Hello, sa hon och tog min hand med sin kalla, (Hur den nu kunde vara kall efter att ha hållit i en kaffekopp hela morgonen) – Nice to meet you. Do you know what is going on out there??
Que? Frågar hon MIG om JAG vet vad som händer DÄRUTE? Eeehh… No, but I think they are setting up our scene, sa jag. (OUR SCENE höhöhöhö)
– OK, sa hon…I see you in a bit. (hon hade tagit av sig filten)
Scenen jag är med i ( om jag inte är bortklippt) är precis innan min bästa vän (filmbästis) Felicity Jones sista ögonblick och Sigourney, som spelar hennes mamma, rusar in på sjukhuset. Våra blickar möts i korridoren och en blick säger mer än tusen ord.
I min andra scen sitter jag och några andra med Felicity på hennes sjukhus säng och skrattar. Vi skrattar på riktigt. Hon skrattade faktiskt så mycket att hon blev tillsagd att hon skulle komma ihåg att hon var sjuk…skrattar man för mycket och på riktigt ser man inte så döende ut…jag fick vara mindre rolig. Skärpning Frida.
I den scenen ska Felicity vara flintis. Hon har en flintis peruk på sig. Jag bröt säkert alla regler när jag frågade om jag fick känna henne på flinten. Jag är ju ganska nyfiken av mig och ja, jag ville känna hur en flintis peruk kändes.. den såg så äkta ut att man skulle kunna tro att hon var flintis. På riktigt. Till och med på nära håll.. Så jag frågade om det var ok att känna lite…Yeah sure! sa Felicity. Den kändes lite gummiaktig, lite klibbig…jag antar att den var gjord av sillikon eller något liknande material… så ja, det kan stå på min CV. Har tagit Felicity Jones på flinten.
Bayona använder sig av klassisk musik när han regisserar och det går knappt att förklara hur bra det fungerar emotionellt…det var iallafall en fantastisk upplevelse. En sån där Milestone ni vet, som jag ska berätta för mina barnbarn om..som jag räknar kallt med att jag ska få om tusen år.
Jag kallar den Min film eftersom det känns så. Även om jag inte är med mer än ett ögonblick. Eller två. Mina barn skriker också när trailern visas på Tv, “Titta mamma, DIN film!! så ja…
Jag ska gå och se filmen imorgon med min familj. Min film visas på följande ställen. Se
här och
här.
PS. Kom ihåg att jag har brunt hår!
Svenskar i Barcelona För alla Svenskar i Barcelona
